Jag har under flera par veckor tänkt att Dina och Hertha behöver badas och klippas, men lat som jag är har jag inte kommit mig för att ta tag i det. Men då helgen inte var inbokad alls, och många tråkiga händelser tyngde, kände jag att nu var det dags. Så igår badades och klipptes Dina, och idag var det Herthas tur. Nu ligger de nöjda (över att allt är över det vill säga), välfriserade, mjuka och rena i soffan och snosar så gott. Kanske kan det yttre hålla ett litet tag, jag brukar vara duktig på att pricka in dåligt väder dagen därpå annars.

Nike och jag hade vårt sista möte hos veterinären i fredags. Hon var mycket nöjd med Nikes utveckling, och tyckte att det var dags att träffa en rehabspecialist. Eftersom jag redan har bokat in ett möte med en sjukgymnast om bara 10 dagar fanns det inte så mycket hon kunde tillägga. Vi kunde börja utöka längden på våra promenader fram till dess tyckte hon, så nu har vi gått en lite längre runda en gång om dagen. Jag kan inte se att det påverkar Nike alls. Snarare ser hon allt mer säker ut, och hon lägger mer sällan tyngden på det friska benet. Kanske har cavalettibommarna gett resultat  .

Det börjar verkligen klia i fingrarna att få sätta igång och träna ordentligt! Några fria följ och en vittring har det blivit, men inte så mycket mer. Vi gör fjärren varje dag inför matutdelningen, så den har verkligen blivit bättre. Vi borde göra fler platsliggningar, men jag kommer mig inte för riktigt. Borde...

Läxan till nästa kursdag med Anne är att lägga upp en årsplanering för lydnaden. Om allt går som det ska nu har jag planerat att starta trean innan juni är slut, och att kanske, kanske starta en elit innan 2011. Allt beror som sagt på om Nike kan sätta igång och träna ordentligt snart. Det vi inte var klara med innan olyckan var fjärren och platsliggningen, samt att länkningen inte riktigt hade fungerat. Nu vet jag inte hur mycket vi har backat, kanske har det varit bra med ett litet uppehåll. Fria följet känns mycket bra, och Nike verkar oerhört motiverad. Lovande!

Ha det gott!

... och vi sitter i soffan och slötittar på TV. Snart ska jag ta ut de små liven, och sedan ska Nike få gå ett fritt följ igen, och kanske även göra några vittringar. Det är kyligt ute, så det gäller att pälsa på sig  !

Jag har bokat in en tid med en sjukgymnast för Nike, den 27 januari. Det känns bra att få höra ett proffs åsikt om hennes kondition, eftersom vi dagen därpå ska sätta igång med simträningen. Jag hoppas hon ser en frisk, stark och rörlig hund!

Mina tankar går annars till en kär vän. I förra veckan gick en familjemedlem till henne bort, efter en lång tids hård kamp mot cancer, en ung flicka med hela livet framför sig. Livet är så orättvist, och verkar ibland slå hårdast mot dem som redan fått utstå mer än de flesta. Ibland när jag klagar över något som känns jobbigt i mitt liv tänker jag på denna tappra tjej, och genast inser jag att mina problem är futtiga i jämförelse. Jag hoppas att hon är någonstans där hon inte längre har ont eller mår dåligt. Tyvärr är jag inte särskilt troende, men jag måste tro att det finns ett liv efter detta.

Därför ska jag inte klaga över det kalla vädret nu när jag går ut, utan istället se hur vackert det är, hur snön och rimfrosten får alla träd att se ut som på vykort, och hur rosigt röd man blir när kylan biter i kinden. Då njuter man desto mer av att få komma in och sätta sig i soffan och njuta av en kaffe latte.

Ha det gott!

I lördags började jag så smått lydnadsträningen med Nike, äntligen! Vi var på kurs hos Anne, vilken denna gång till största delen bestod av teori. Men en stund var vi ute för att jobba med två moment, fritt följ och apportering. Jag stod över det sistnämnda, men ett kort fritt följ kunde vi i alla fall arbeta med. Nike såg mäkta förvånad ut över att få jobba. Det kan också berott på att jag var helt virrig. Jag har inte heller tränat på en månad, och alla våra rutiner var som bortblåsta från mitt huvud. Det gick i alla fall bra, så nu ska vi fortsätta med korta, enkla pass. Igår gjorde vi ett kort fotgående på vändplanen utanför mitt hus, och även en fjärr på ganska långt avstånd. Båda delarna kändes bra, och Nike var på hugget. Jag hoppas vi kan hålla vår årsplanering, vilken innebär tävling i klass III innan sommaren, och kanske en debut i elit innan året är slut.

Vi har också utökat fysträningen med cavaletti inomhus. Jag har ingen stor lägenhet, men sex eller sju "bommar" kan jag lägga upp, så att Nike får gå över dem och därmed arbeta med benlyft. Jag hoppas det ger bra resultat.

På fredag ska vi till veterinären, förhoppningsvis för sista gången. Det ska bli intressant att höra vad de säger om hennes utveckling.

Nu har vårterminen börjat. 7 veckor till sportlovet  ...

Ha det gott!

Att rotfylla en tand är något jag inte kan rekommendera! Var idag hos tandläkaren för att fortsätta rensa och fylla alla rötter i den tand som tandtrollen tagit över. Det jobbigaste är inte ilningarna, utan att behöva gapa så stort så länge. Mina stackars käkar är klena  !

Efter rotfyllningen mötte min syster upp mig på mottagningen, och sedan åkte vi iväg till Farsta Centrum för den årliga efter-jul-shoppingen. Min ekonomi är ju inte den allra bästa just nu, men lite ville jag ändå unna mig. Så det blev ett par jättebilliga jeans, en tröja och lite annat smått och gott. Till Nike köpte jag ett mjukisdjur i form av en åsna, och den plockade hon direkt ur påsen när jag kom hem. Eftersom vi inte kan jobba så mycket får hon leka med sina älskade gosedjur utan att hon först förtjänat dem. Jag tror både hon och jag skulle bli tokiga annars...

Jag har börjat en egen rehabilitering med Nike. En gång om dagen får hon gå på promenad med viktmanschetter runt fram- och bakbenen. Hon bär en liten vikt under 5-7 minuter, men i morgon ska jag utöka tiden ett par minuter. Detta lägger ingen tyngd på bäckenet, men tvingar Nike att jobba aktivt med benet. Hon har inte visat några tecken på att hon har ont nu när hon inte går på smärtlindring längre, och det känns skönt. Jag ska också mäta omkretsen runt hennes båda bakben för att se om det är någon skillnad mellan dem, och därmed om hon har tappat mycket av musklerna i höger ben. Det är också bra att kunna jämföra med sedan när vi börjar simträna, för att se hur snabbt hon bygger upp dem igen.

Ont i benet? Jag? Det har jag aldrig märkt...  

Ha det gott!

Vi är just hemkomna från nyårsfirande hos vår uppfödare. Som vanligt var det god mat och trevligt umgänge. Tack Hanne!

Till min glädje och hundarnas förtret fick vi träffa nya valpen, en minibullterrier kallad Bacon. Hon är otroligt söt, och som valpar ska vara, nyfiken och påträngande. Hertha gillar inte valpar över lag, och denna påfrestande lilla rakbladsvassa typ var ingen favorit! Rebecca, om ett par år finns det nog en valp med din adress runt halsen  !

Lilla Bacon gillar att posera, och trivs framför kaminen!

Dagen innan nyårsaton tog vi en promenad runt nejderna. Stackars Nike fick inte följa med, utan väntade på oss hemma i huset. Vi tog en tur ut på isen, som höll för oss alla.

Alla hundarna rusade omkring på den hala isen!

Även Dina övergav sina principer och lekte glatt! 

Hertha

Dina poserar.

På nyårsafton åkte vi över till Anna-Lena som har en halvsyster till Nike, en tik från Space' första kull. Under hösten har de lyckats ta jaktchampionatet, en stor prestation! De är dessutom ett förstapris från ett lydnadschampionat!

Tanken från början var att vi alla skulle träna lite tillsammans, men Nikes skada gjorde att hon bara fick vara med och titta på medan mamma och syrrorna, Hayley var också med, fick jobba. Otroligt orättvist tyckte Nike, som gärna hade gett sig in i jobbet. Hon fick dock göra ett närsök, och då passade hon på att dra ett par repor. Som tur var syntes ingen haltning efteråt. Vi kunde i alla fall visa upp lite fritt följ.

Space (eller Scilla...?) på ingång!

Familjeporträtt; storasyster Scilla, mamma Space, lillasyster Hayley och Nike.

Igår packade vi in oss i vår lilla bil för färd hemåt. När vi kom till Jönköping började utspruten för spolarvätskan att krångla. Efter ett par sprut på rutan frös de ihop, och vi fick åka in på macken för att få frosta av dem. Sedan fungerade de en liten stund, innan de frös igen. Eftersom det var mycket trafik, och man saltade vägarna, blev vindrutan mycket smutsig väldigt snabbt, och vi fick stanna ofta. Tillslut gav sprutarna upp helt. När vi närmade oss Stockholm blev vägen torrare, men hela resan tog nästan tre timmar längre än den brukar. Både hundarna och jag stapplade in i vår lägenhet, och efter lite mat i magen sov vi gott!

Jag har bokat in simning för Nike hos Camilla på Haninge Hundhälsa i slutet av januari. Under drygt en vecka ska hon få simma tre gånger, så att Camilla kan se hur hon rör sig och vad vi ska planera för hennes rehabilitering. Sedan tänkte jag köpa ett tio-gångerskort där man kan simma sin hund själv, för att bygga upp hennes muskler. Jag håller tummarna för att det ska gå bra.

De senaste dagarna har jag minskat på hennes smärtlindring, och från idag får hon ingen alls. Vi får se om det gör någon skillnad.

Tiden går fort, och snart har det gått en hel månad sendan olyckan. 6 veckor känns som en magisk gräns, så snart kanske vi kan vara tillbaka i träningsform igen. Lite fritt följ, platsliggning och sittande i grupp kan vi redan nu börja jobba med, dessutom de moment som vi behöver jobba en hel del med...

Nu väntar te och soffmys!

Utanför fönstret fortsätter snön att falla. När hade vi senast en vit jul? Här inne myser vi i soffan med te och gamla TV-serier. Nord och syd visas just nu på trean, en riktig nostalgitripp för en 70-talist som jag!

Nike har blivit en knähund! Även innan olyckan var hon den som mest ville sitta nära, och nästan ligga i knäet. Nu kryper hon så nära hon kan, helst ska huvudet ligga i mitt knä. På natten lägger hon sitt huvud intill mitt, ibland till och med på mitt. Kanske är det en följd av de dagar och nätter hon befann sig på djurkliniken. Annars har hon inte visat några tecken på personlighetsförändring, något jag var en aning orolig för i början. Nikes personlighet är fantastisk, och jag vill ha kvar vartenda liten del av den.

Just nu kliar det i fingrarna för att få börja träna igen! Vi har redan börjat lite smått, inför maten tränar vi fjärren, så som vi gjorde innan olyckan. Snart tror jag också att vi kan börja med fria följet, det är inte så påfrestande för hennes skada. Vi längtar båda två!  

En liten power-nap i soffan!

Ingen kan njuta av en tupplur som Hertha  !

Ikväll ska jag hem till mor och far, om jag lyckas gräva ut min bil ur snödrivorna!

Ha det gott!        

Till slut blev julen fantastisk ändå! Snön ligger vit och djup över hela landet, och lugnet har lagt sig efter en hektisk termin.

I onsdags var vi på återbesök på Bagarmossens djurklinik. Nike skulle få sina lungor och bäcken röntgade, och hennes levervärden skulle kontrolleras.

Efter en undersökning av veterinären, där hon lyssnade på lungorna och kontrollerade hur Nike rörde sig, ansåg hon att Nikes bäcken inte behövde röntgas. Nike går obehindrat både i skritt och trav, vilket betyder att läkningen går bra. Veterinären var mycket nöjd, med tanke på att det bara hade gått en och en halv vecka sedan olyckan.

Däremot röntgades lungorna, och även där var beskedet positivt. Luften som läckt ut hade nästan helt absorberats av kroppen, och allt såg normalt ut igen. Veterinären tyckte att Nike ska fortsätta äta smärtstillande och antiinflammatoriskt en vecka till eller så, och hålla sig lugn med korta promenader under de kommande veckorna. Vi har ett återbesök inbokat den 15 januari, mest för ordningens skull. Veterinären såg inga tecken på att Nike inte kommer att bli helt återställd. En ängel vakade över oss den ödestigra dagen.

Nu ska vi njuta av ledigheten, dricka te i gungstolen och spela julklappsspelen tillsammans med familjen !

God helg!

Den här helgen har vi varit riktiga soffpotatisar! Eftersom Nike bara får gå korta promenader har vi tillbringat mesta tiden i soffan, tittandes på skidor på TV och snöfallet utanför fönstret. Det slutar tydligen aldrig, och det ligger alltid ett lager nysnö på gator och trottoarer. Nike får bara gå på plan mark, vilket inte alltid är lätt när snövallarna är en halvmeter höga, och trottoarerna inte har första prioritet när det gäller plogning. Dessutom vill inte den svarta skönheten göra nummer två på gatan  !

Nike blir mer och mer sig själv, och nu haltar hon knappt alls. I vanlig gång syns ingenting, bara när hon har legat en stund eller försöker vända på en snäv yta märker man att hon inte vill stödja helt och fullt på höger bakben. Det börjar bli svårare att få henne att följa de regler vi fått med oss; inte leka och hoppa och skutta med de andra hundarna, inte hoppa upp i sängen eller soffan, inte springa. Under veckan har hon hållt sig ganska lugn, sovit mycket och vilat kroppen. Men nu börjar hon tycka att det är långtråkigt! Det kommer inte bli lätt att få henne att hålla sig lugn ett par veckor till... Förhoppningsvis får vi besked på onsdag om rehabilitering. Simning skulle passa henne just nu.

Jag var tvungen att ta med kameran ut och fota fina hundar i snön. För en kort stund fick Nike gå ut i djupet och posera medan jag knäppte ett par kort.

En vacker svarta!

Hertha njuter av snön.

Dina har upptäckt en utmärkt utsiktsplats. Här kan hon hålla koll och jaga bort alla eventuella inkräktare. Maja håller sig på avstånd bakom gardinen.

Två dagar kvar till jullov, sedan väntar många lata dagar. Fast efter en vecka utan hundträning börjar jag bli lika uttråkad som Nike! Hur ska det här gå?

Ha det gott!