Mammas frys har huserat fåglar under hela sommaren, men jag har faktiskt inte använt dem någon gång! Så nu var det verkligen på tiden. Jag var riktigt nyfiken på hur Ayla skulle reagera på viltet. Hon har spontanapporterat fågel hos Johanna vid ett tillfälle, men förutom det har jag inte testat henne på fågel.

Jag körde Nike först, eftersom hon för det mesta sköter fågelhanteringen väl. Hon fick en dirigering med fem fåglar på en 70 meterslinje. Den fixade hon utan större problem. Sedan körde jag samma linje, men skickade henne från mitten mot linjen från 90° vinkel så att jag kunde träna på stoppsignal och dirigering åt höger och vänster. Stoppsignalen fungerade klockrent här, men inte skicken. Dessa måste vi nöta mycket mera på. Vi har gjort detta alldeles för lite, så hon har inte vändningarna i kroppen riktigt. Men tillslut blev det bra. Avslutade med att skicka henne på en klockdirigering med fem fåglar i en halvcirkel. Det första skicket gick inte alls, hon var helt inställd på en annan linje, så jag bröt henne och skickade på en helt annan fågel. Efter det fungerade alla skick, trots att tre av fåglarna låg ganska nära varandra, och vegetationen inte inbjöd till raka linjer. Det jag var mest nöjd över var de två sista skicken, där det ena gick genom ett buskage och den andra över flera tuvor. Båda gick hon helt rakt på! Det var en härlig känsla jag kunde ta med mig hem. Det kändes som ett litet genombrott!   

Sedan fick Ayla prova fågel. Jag kastade först den minsta av dem, en kaja, och den plockade hon utan problem. Sedan kastade jag lite olika fåglar, och den enda som hon stannade upp och funderade lite över var kråkan. Men efter att jag hejat på henne lite og hon den och kom in. Hon blev lite trött efter ett par skick, och fågelhanteringen blev lite slarvig, men jag var jättenöjd! Min duktiga lilla gulia! Jag lyckades filma med telefonen samtidigt, och så här såg det ut: 

Jag har haft lite stiltje i apporteringsträningen, men varje gång vi kör ett pass blir jag så glad! Måste verkligen sätta av tid till detta!

I morgon börjar träningsgruppen för bästa Anne! Längtar!!!

Ha det gott!

Tiden flyger fram, och innan vi vet ordet av det är det för kallt för att vattenträna med hundarna. Därför bestämde jag mig för att åka ut till Brosjön i Vårsta. Det är ett fantastiskt ställe att träna vattenapportering med hundarna. Fin sjö med gungfly och sankmark innan själva vattnet, tätt med vass på sina ställen samt en hel del näckrosor som störning. Runt omkring sjön är det bra mark för landträning. 

Nike skulle tränas i dirigering på vatten, så jag band upp henne och tog med mig Ayla ut till vattenkanten. Ayla fick några kast i vattnet, och klarade dem med bravur. Hon tog till och med lite dirigering från mig, då hon inte kunde hitta dummyn bland alla näckrosblad! Känns lovande! Samtidigt kastade jag ut fyra dummiesar i linje till Nike. Tanken var god, men Nike hade huvudet någon annanstans, och lyssnade inte alls på min pipa. Jag var ytterst nära att kasta mig i spat och hämta in henne!    Istället gick jag och hämtade Ayla, band upp Nike så att hon såg oss och lät henne suktas lite medan vi lekte med dummies. Ayla fick sedan vara med medan Nike jobbade. Det blev lite bättre, men vi måste jobba hårt på stoppsignalen i vattnet... Tillslut fick jag henne att lyssna riktigt bra i alla fall. Hon fick sedan ett landsök, och jobbade igenom det utan problem. 

Efter träningen åkte vi hem till mamma för att plocka fram lite fåglar ur frysen. I morgon blir det apporteringsträning med vilt   

Nu vilar vi i soffan!

Mina fina!   

Jag är lyckligt lottad med hundar som älskar att leka tillsammans!   Varje morgon efter promenaden rusar de runt i lägenheten, har dragkamp och busar tillsammans. Det är kärlek  

Bästaste!    

Varma vindar och strålande sol lockade ut oss till Öran för att bada och njuta av att sommaren fortfarande visar sig. Kanske var det den sista riktigt varma dagen. Kameran fick naturligtvis följa med   

   Nike tar sats!

   Solen blänkte starkt i det varma vattnet.

  Det bästa som finns är att hämta en boll i vatten!

    Ayla visade att hennes simning går framåt!

   Duktigaste gula!

   Men när man hoppar i får man lätt vatten i öronen   

   Mitt i en vändning.

  Bollkastaren kan användas till annat än att slunga iväg bollar!

    Lek på land hanns också med!

   Nike har tappat kollen på bollen  

    Bästa Dina var också med, och även hon njöt, på sitt lilla sätt!

   Finaste!

Ha det gott! 

Hade äran och glädjen att få vara på plats när bästa träningsvännen Camilla med sin fina Tista tävlade lydnadsklass III på Nynäs BK. De gjorde ett kalasprogram, och vann med fina 303 poäng!   Camilla förde sin något taggade tös mycket professionellt, och imponerade på såväl domare som tävlingsledare och skrivare. För att inte tala om oss påhejare! Det kom nästan en tår när allt var klart och Tista kunde rusa mot sin slutbelöning, skojsen! Herregud, vad det är nervöst att stå bredvid!

Ni är verkligen värda det här!

Eliten nästa!! (Vi börjar hårdträningen nästa vecka   )

Ayla och Nike i en morgonlek   

Ayla går fritt följ

Mitt  ! 

Tillsammans med det bästa sällskapet, Malou, Johanna och Julia, styrdes Johannas volvo mot väst tidigt på fredagsmorgonen. Vi hade kontrollerat färdvägen på Eniro, och trodde oss ha god tid på oss att komma fram till Arendal till samlingen kl 17. Det visade sig dock vara helt fel, och vi kom stressade fram nästan en timme sent. Vi var dock inte ensamma om detta, Eniro hade tydligen inte koll på de Norska vägarnas kondition...   Som tur var var vi ett riktigt härligt gäng som hade knöat in oss i bilen, och de elva timmarna på vägarna kändes väldigt mycket kortare!    

Under kvällen träffades vi både i det svenska laget för att stämma av inför lördagens tävling, och sedan även det norska laget för lottning och socialisering. Tyvärr föll det sig så att många svenska ekipage hamnade direkt efter varandra, och på tävlingen var det svårt att hinna se alla.

Vår egen tävling visade på både ris och ros. Fria följet ser bra ut när man ser videon, men känslan var inte som jag vill ha den. Hon höll bra position, och rörelserna var fina, men jag kände att aktivitetsnivån inte var den rätta. Detta är något som vi verkligen måste jobba på i tävlingssituationer, eftersom det är just där den känslan kommer fram. Inkallningen var bra, likaså rutan, även om hon hamnade med halva kroppen utanför och vi därmed nollade den. Däremot reagerade hon på de små silvertejpsbitar som klistrats runt konen, och det kunde vi sedan träna på dagen därpå. Hopp-apporten var jag också nöjd med. Sedan blev det en lång väntan innan vi kunde gå in i ring 2, nyttigt! Nike var lite brydd över varför inte slutbelöningen kom när vi ändå tydligen var klara... Första momentet i andra ringen var Z, första gången vi kör det på en "tävling". Skiftenas följd var sitt-stå-ligg. Hon missade första skiftet, men gjorde de andra två fint. Hon stod och låg lugnt och stilla när jag gick förbi henne, och hade bra aktivitet. Dir appen var okej. Konskicket var lite trist, men hon gjorde en fin båge ut till apporten och det fanns ingen tvekan vilken hon skulle ta. Det visade mig att vår träning gett resultat. Vittringen nollade vi då hon tog fel pinne. Möjligen hade hon en stark dragning in till mig, och när hon inte riktigt kunde hitta min pinne tog hon en för att få komma in och lämna. Det måste vi jobba med. Fjärren var jag jättenöjd med. Jag fick ge dk i båda uppställandena, men skiftena var rena och fina, med stabila bakben. Även här kan jag se att träningen gett resultat, och det är härligt. 

Även om poängen inte var något att skryta med gav den här tävlingen mig mycket information om vad vi behöver jobba med. Nike stördes en del av miljön. Inte negativt för henne, hon blev mer nyfiken på vad som pågick i området. Det var ett stort område att överblicka, och sådant påverkar henne mycket. Hon stördes inte av de andra ekipagen, eller det som pågick i den andra ringen, utan snarare sådant som pågick tvärs över området. Vi måste alltså träna på stooora områden!

Sverige förlorade tyvärr lagtävlingen, men Karin med Qlura höll den svenska flaggan högt ändå genom att överlägset vinna det individuella guldet! Grattis!

På kvällen samlades det svenska och det norska laget för prisutdelning och lekar. Söndagen skulle ägnas åt träning i grupper, och vi fick genomgå flera spännande samarbetslekar för att lära känna varandra. Dirigeringsapporteringsblindbock, liksom rutanblinbock var två mycket uppskattade lekar, och jag skrattade så jag tjöt när vi skulle försöka få den "blinde" att hitta konen, apporten och rutan  .

   Man fick rikta "hunden"....

   Rätt!

   Marie riktar sin norska lagkamrat...

   Vinst!

   Marika har fått liggkommando i rutan!

På söndagen tränade vi svenskor och norskor tillsammans i olika grupper, och vi kunde hjälpa varandra med tips och idéer, mycket uppskattat.

Klockan hann bli nästan fyra på söndagskvällen innan vi satte oss i bilen igen och styrde mot Sverige och Hedemora. En bilolycka på motorvägen satte stopp på vår framfärd i ungefär en timme, och sedan var det en GPS i bilen framför som förde oss på lite villovägar en stund. Trots allt detta var stämningen hög i vår bil, och jag tror aldrig jag haft så kul på en bilresa någon gång! Vi skrattade så vi grät flera gånger! Härligt!

Halv fyra på morgonen rullade vi på Johannas grusplan. Julia bestämde sig för att sova kvar ett par timmar innan hon for vidare, medan jag och Malou satte oss i min röda fara och rattade hemåt.

Det blev en lång färd, men jag är så glad över att jag gjort den. Många nyttiga och lärorika ögonöppnare har jag fått, och sällskapet var ju det absolut bästa. Tack fina tjejer  

Ayla fick följa med på resan, och hon har uppfört sig exemplariskt! Bilresan tillsammans med fyra andra hundar, varav tre hundar i samma bur, gick strålande, liksom att sova natten igenom på ett nytt ställe. Toppenerfarenhet för lilla gulia!

I morgon blir det träning med nya ögon!

Ha det gott!

I eftermiddag börjar färden mot Norge och Arendal, och den efterlängtade landskampen mot Norges talangtrupp! Vi är ett härligt gäng som ska resa tillsammans. Vid halvtre-tiden hämtar jag upp Malou för färd mot Johanna i Hedemora. Dit kommer också Julia, och i morgon bitti sätter vi kurs mot Arendal. Fem hundar och fyra personer i Johannas stora volvo, tur att hon fått låna en packline.   Det ska bli otroligt spännande att få "tävla" i ett annat land, och att bo och träna tillsammans med norrmännen. Men pressen finns! Förra året vann det svenska laget, och vi hoppas naturligtvis på en repris!   

Nu börjar nerverna komma! 

Ha det gott!