Lördagen började med ett besök på Haninge Hundhälsa för lite simträning med labradårerna. Nike har vanan inne, och simmar som om hon hade en turbomotor i sig. Det plaskar och stänker, och man är ordentligt blöt efter en halvtimmes simmande. Ayla har inte simmat i poolen så många gånger, men trivs som... fisken i vatten   Hon simmar kontrollerat och man kan lugnt stå och kasta leksaker som hon glatt hämtar. (Fast det där med att duscha innan och efter tycker hon är väldigt onödigt!)

Som sagt, lika men ändå så olika!   

I måndags fick jag verkligen en riktig aha-upplevelse om min träning med Nike. Anne kom som vanligt med finurligheter, och med dessa i åtanke la jag upp en detaljerad plan för bl a inkallningen och konskicken. Nu har vi gjort två pass utifrån planen, och jag tycker mig kunna se en utveckling. Helt säker kan jag inte vara än, men det känns riktigt bra.

Ayla utvecklas fint även hon. Med Camillas hjälp kunde vi idag tar stora steg framåt när det gäller början till konskicket. Operant inlärning har tidigare fungerat riktigt bra med henne, och även här blev det en stor förändring när jag lät henne ta egna initiativ och belöna det rätta. Det är så spännande att följa både henne och Nike! De är lika på många sätt, men samtidigt väldigt olika. Mina fina!

Sitter lycklig i min soffa med ett fånigt flin i ansiktet! Tänk att man kan bli så lyrisk över ett träningspass! Hela helgen har varit fantastisk, och jag önskar innerligt att den inte hade tagit slut. 

Johanna och jag styrde kosan mot Alfta på lördag förmiddag för apporteringsträning hos Alf och Malin Nordlund. Fem timmar senare hade vi fått med oss MASSOR med tips, idéer, kloka råd och kluringar. Att allt utgick från mjuka metoder utan fysisk bestraffning kändes så självklart. Hundarna var helt slut, men troligen lika lyckliga som vi.   Alla somnade vi ovaggade på lördagkvällen. 

På söndagen bestämde vi oss för att själva testa några av de idéer vi fått med oss, så vi åkte till Johannas föräldrarhem där det i närheten fanns ett bra ställe att träna, med både skog och fält. Vi la upp en plan och höll oss i det stora hela till den. Och visst kunde vi se en utveckling redan nu! Dessutom kom vi alldeles själva på hur vi ska fortsätta med våra hundar för att lägga den bästa grunden! (Tror vi alla fall...  )

Trots att helgen tog slut kändes bilfärden hem lätt! Nu ska här tränas! Till våren ska vi starta öppen klass igen!

   Två galna labradårer i springtävling!

   Ayla ser på

  Finaste!

  Väntan!

  Hank i dirigeringstagen

  Duktig!

  Stilstudie i dirigeringsskicket

  Med dummyn rätt i mun!

  Hank hjälper till

   Vackraste!

    Även Ayla fick lite apporteringsträning.

Tack till bästa Johanna för en dunderhelg! Och för fina bilder!    

Ha det gott!

Den här söndagen började slött, men efter att ha konsulterat Retrievern som apportör och skrivit träningsplaner till både Nike och Ayla bar det av ut i skogen. Nikes träning skulle handla om linjetag och stoppsignal, medan jag med Ayla ville fokusera på signalkontroll. Jag kunde hålla mig till planerna nästan till punkt och pricka, och fick återigen en liten påminnelse om hur viktigt det är att PLANERA! Innan jag går ut och tränar apportering måste jag veta vad mina mål är för passet, och hur jag ska komma dit. Jag är ganska duktig på det när det kommer till lydnaden, men slarvar oerhört i apporteringsträningen. Ändring!

På kvällen fick hundarna varsitt lydnadspass inne. Ayla fick träna på vanlig apportering, dvs att hålla i apportbocken någon sekund, ff med stadga i steget och halter samt stanna kvar i både sitt och ligg. Nike jobbade med fjärren. En liten film blev det:

I morgon väntar träning för Anne tillsammans med ett härligt gäng   

Ha det gott!

Hittade dessa i min säng och undrade vem som ätit popcorn.  Sen insåg jag att det faktiskt var Aylas hörntänder som tappats, antagligen under någon av de lite våldsamma lekarna med Nike, som pågår varje morgon. Liten Ayla börjar bli stor!

    Fladderöra lyfter nästan från marken   

Idag vankades det träning på Stockholm Södra BK tillsammans med fina Camilla och Tista. Det visade sig att det var både spår- och söktävlingar på gång, men eftersom det är en stor klubb kunde vi hitta en bra plan att härbärgera på. Det blev riktigt varmt i solen, och tillslut stod vi i t-shirt båda två.   

   I väntans tider...

Nike fick jobba med ff, rutskick och länkning hopp-apporten med vittring. Hon jobbade fint i allt, och kändes inte alls påverkad av värmen.

Ayla fick träna lite ff, lägganden och sättanden i rörelse och hakan i backen. Som avslutning fick hon springa genom rutan till matskålen som Camilla ställde ut. Hon verkar inte alls påverkad av miljö eller omgivning, vilket är skönt. Trots att vi aldrig varit på den här platsen var hon helt fokuserad på mig.

Camilla och Tista jobbade med ff, rutan, länkning hopp-apporten med konskick samt vittring. Tista var som alltid på hugget, men fokuserade fint, och visade att hon minsann har superkoll på rutan!

   Fokuserat och koncentrerat ff

   Full fart mot rutan!

   Snygg vändning i ställandet

  Och så belöningen!

Efter träningen satte vi oss och tittade på lydnadsdelen på spårtävlingen. Intressant att följa moment som man inte riktigt har koll på, varken hur utförandet bedöms eller kriterier. Vi satt ett tag tills det var dags att åka hem och ta itu med tvätten... 

I morgon blir det nog lite apportering, kanske ett lydnadspass också.

Ha det gott!

Min fina Morris har nu fått somna in, efter en liten tids sjukdom. Hon har funnits hos mig sedan jag köpte henne på Stockholms katthem sommaren 2000. Hon fick en lite svår start på livet, övergiven och upphittad i en tvättstuga med nyfödda ungar och ett halsband som satt så hårt att det för evigt lämnade en kal remsa runt halsen. Men hon trivdes här i vår familj, och vi fick 11 fina år tillsammans. En egensinnig, självständig katt var hon, och jag har slitit mitt hår över henne flera gånger! Men hon var också mysig, hängiven och kärleksfull, följde efter mig och Dina på promenader, mötte oss när vi kom hem efter bilfärder och lämnade stolt små möss framför ytterdörren. Hon lämnar ett tomrum efter sig.

Tävlingen idag gav mig en hel del att tänka på, flertalet nya erfarenheter och några påminnelser. Det fanns både plus och minus att ta med sig hem.

På plussidan finns:

* Det går att vända negativa upplevelser till positiva

* Träningen på platsliggningen och gå-runt-rutan har gett resultat

* Det är inte alltid så illa som det ser ut

* Nike sitter stadigt i sittande i grupp, trots en granne som ljudar från första början och sedan drar till sin matte innan vi ens hunnit försvinna

* Underbar känsla i språngmarschen, som innehöll alla svängar och alla halter

På minussidan finns:

* Nike stör sig mycket på små saker på planen, så som små röda pappersbitar, och detta måste jag träna henne mer på

* Svåra placeringar på rutan klarar vi inte riktigt av

* Ojämn start på ff, mycket blick- och positionsläpp

* Fortfarande lite trist fart i inkallningen

* Jag har tappat träningen med konstiga markeringar runt konskicket

Hur som helst är jag nöjd med min och Nikes prestation idag. Det blev inga poäng att ta vidare, men mitt beslut innan vi gick in på planen höll jag fullt ut, och Nike gjorde några riktigt fina saker idag. Nu satsar vi på nästa tävling!

Poängen fram till det att vi bröt efter dir app var så här:

sittande i grupp    10

platsliggning        10

ff                               8,5

gå-runt-rutan       10

inkallning             8,5

rutan                       0

dir app                   10

Eftersom så många innan oss (alla utom en) hade svårt med rutan, bestämde jag mig för att bryta någonstans i programmet OM Nike också missade rutan. Hon gjorde så, varpå jag bröt efter en lyckad dir app. Jag är så nöjd med det beslutet, och jag tror att det boostade Nike en del. Vi har inte haft riktigt klockrena apporteringar på någon tävling, så att bryta här och springa ut till belöningen kändes helt rätt. Dessutom kunde hon släppa nollan på rutan, och gå in i nästa moment, och fick därmed belöning för detta. Det kändes riktigt skönt när vi satte oss i bilen för hemfärd, och trots nollan, och trots en avbruten tävling kunde jag inte känna mig annat än nöjd. Jag tror att detta kan ge oss mycket för vårt framtida tävlande.

Tack bästa bästa Johanna för boende, toppenpeppning och kanoncoachning! Känns väldigt tryggt att ha dig med på tävling     

Ha det gott!