Idag var jag med Nike hos sjukgumnasten, Anna, på Haninge Hundhälsa. Hon klämde och kände på Nike, tänjde och böjde, och beskedet var gott. Hon tyckte att Nike kändes bra, och att det inte fanns några egentliga tecken från skadan, förrutom en liten punkt högst upp, långt bak på ryggen, nära svansroten. Det var inte allvarligare än att hon reagerade en aning när Anna tryckte där, och Anna ansåg att det mest behövdes förebyggande djupbehandlig med en Novafon där. Utöver det behövde Nike bygga upp musklerna på höger bakben, vilket är lite mindre än det vänstra. Så simningen vi ska börja med i morgon är det första steget i rehabiliteringen, och sedan ska vi utöka med kedjedrag om en månad. Parallellt med simningen ska jag jobba med viktmanschetten, och hon ska bära den ett par gånger om dagen. Om sex-åtta veckor ska jag träffa Anna igen för att utvärdera och göra upp en fortsatt rahab-plan. Det här känns riktigt bra, och framtiden ser ljus ut  !

Nikes hemgjorda viktmanschett!

Det känns overkligt nu att tänka på den sekund jag stod i skogen och hörde smällen. De få sekunder det tog för mig att springa genom snår och buskar hann jag tänka på alla möjliga scener jag skulle få se, men aldrig trodde jag att vi sex veckor senare skulle kunna leva som normalt igen. Jag trodde hon var borta för alltid. Jag tackar min lyckliga stjärna att det gick så bra, och antar att vi gjort slut på vår tur nu  ...

Dags för en promenad i snöovädret, och sedan blir det te och kaka framför "So you think you can dance!"

I morgon återkommer jag med en rapport om simdebuten!

Ha det gott!