Du är ju helt underbar, Sarah Sjöström! Tack för att du får oss att nervöst bita på naglar och läppar, och sedan jubla över dina fina prestationer. Alla ord är för små här, och superlativen räcker inte till. Lycka till, och som vi säger till alla våra elever, kom och hälsa på. Du ska ju bara nästgårds i alla fall;).

Igår kväll träffade jag på två andra elever som gick i Sarahs klass, och som gick ut i våras. Det var kul att höra om deras sommar och framtidsplaner. Sarahs prestationer är outstanding på många sätt, men för mig är alla elevers utveckling härliga att se. Ibland kan det vara en enorm bedrift att tex få betyg i alla ämnen eller att komma in på ett program på gymnasiet. Allas mål är värdefulla.

Själv sitter jag och läser Niina Svartbergs bok Lyckas på tävling, för att bli medveten om de metoder och möjligheter som finns för mental träning. Sist jag tävlade med Nike blev jag så nervös, och det påverkade absolut Nikes, och min, prestation. Det är konstigt, eftersom jag inte alls var speciellt nervös på vår första tävling, vilket vore mer logiskt. Det var ett litet elddop för oss, och många duktiga personer jag känner var där, vilket borde ökat prestationsångesten. Men efter platsliggningen var jag ganska lugn, kände mig lagom pirrig och upprymd. Den senaste tävlingen var på ett litet ställe där ingen jag kände fanns på plats, förutom Maggan. Jag visste att Nike hade varit fokuserad och koncentrerad tidigare på tävling, vilket borde lugnat mig. Men nervositet är inte logisk, och jag känner att jag måste jobba konkret med detta för att inte förstöra för Nike och mig i framtiden. Boken är bra, den ger konkreta råd och tips på hur man kan gå till väga för att lära sig handskas med sig själv på tävling, och den går också lite djupare för att utröna varför nervositet uppstår. Läs den är mitt tips.

Idag tränade jag på klubben; metallapporten, hoppapportering, fritt följ och inkallning. Det blev även lite fjärr på slutet. Allt gick ganska bra faktiskt. Jag ändrade om lite i ordningen. Ofta börjar jag med fria följet, det känns logiskt på något vis. Men idag ville jag börja med metallapporten, ett svårt moment för Nike så jag ville ha henne fräsch både i knopp och kropp för att kunna nöta momentet ett tag. Det fungerade på så sätt att hon orkade med alla mina olika infallsvinklar, och jag tror att det kommer att bli bra till slut. Numera är det inga större problem för henne att komma in till sidan med apportbocken i munnen. Nu jobbar vi på tempo och gripande.

Om två veckor är det dags för det efterlängtade hundlägret. Jag ser verkligen fram emot det, och jag är säker på att det kommer att bli mycket givande och utvecklande.

Godnatt och dröm sött!